Det är fredagkväll och efter en slitsam jobbvecka ligger jag halvdäckad i soffan när mobilen börjar vibrera. Det är en pushnotis från Aftonbladet: ”Två döda i skottlossning på café”. Jag swipar höger och läser – dock inte till min förvåning – att den inträffat i Rinkeby. En till pushnotis kommer och jag läser att polis som kommit till platsen blivit utsatta för stenkastning.

Det börjar koka inombords och tröttheten i min kropp är som bortblåst.

I somras följde jag Järvapolisen under en kväll när de var på patrull i Rinkeby-Tensta. Polisen blev under denna period utsatt för stenkastning typ varje vecka. Jag var helt övertygad om att andra journalister som rapporterat från området tidigare måste provocerat fram beteendet de blev bemötta med. Tänkte att jag som ändå är uppvuxen i Hässelby och haft släkt som i Husby, kommer inte bli illa bemött.

Men, jag hann bara köra in till Risingeplan i Tensta, kliva ut och smälla igen bildörren innan jag hör någon ropa ”hora” efter mig. Jag fortsätter gå mot vändplanen. Där står polisen och pratar med ett gäng unga män som parkerat en bil uppe på trottoaren i vändplanen, framför en tobaksbutik. Det utbryter en hätsk diskussion om felparkeringen av bilen. Poliserna blir kallade för snutfitta, gris och jag för hora och ja, ni förstår. Några av männen bakom mig kastar en tom snusdosa mot mitt huvud, men missar. Några andra täcker för sina ansikten och säger framför kameran att polisen förtjänar varenda sten som kastas på dem. Jag ifrågasätter och de säger då att de inte vill ha polisen på plats i Rinkeby-Tensta. Att polisen ska lämna dem ifred och försvinna.

När jag kom hem den kvällen skakade jag i kroppen. Mitt adrenalinpåslag hade gått på max under flera timmar och jag kokade av ilska över detta beteende.

Reportaget sändes på YouTube-kanalen Hildebrandt & Madon. Det som hände den kvällen var ingenting. Det är vardagsmat för Järvapolisen. Inte en sten kastades under den kvällen.

Men ikväll hände det. På toppen av allt valde personer i Rinkeby att kasta sten på polisen som befann sig på platsen efter skottlossningen som dödade två personer. Polisen utför ett jobb på platsen. De försöker identifiera offren som mördats för att underrätta anhöriga.

Någons anhörig har dött.

Blivit skjuten till döds.

Någons son, bror eller kanske någons pappa.

Samtidigt väljer personer att kasta sten på polisen.

När svenska utlandssoldater tjänstgjort i Afghanistan, klassades stenkastning som dödligt våld. Det är ganska logiskt, eftersom det är just dödligt våld. Det konstiga är bara att det i Sverige klassas som ett arbetsmiljöproblem. Alltså ett moment som stör poliserna i deras miljö där de arbetar. Att tillägga är att de flesta fall som poliserna själva anmäler, dessutom läggs ner.
Jag förstår inte vad som skiljer stenkastning på militär från stenkastning mot polis?
Detta är ett samhällsproblem av allra högsta grad. Att det inte tas på allvar av polisledningen är högst problematiskt. Inte minst är det kränkande mot de poliser som ständigt får utstå detta.

I ett samhälle där stenkastarna avgör var polisen får ingripa, förstår jag att poliserna tappar förtroendet för rättsväsendet. Jag förstår att de tillslut tröttnar och byter jobb.

I mitt huvud cirkulerar två återkommande ord just nu. Failed state. Bor vi i en sån?

Jag vet inte.