Jag är glad över att Aftonbladet valde att publicera mitt reportage igår. Det var en stark upplevelse där i flyktinglägret i irakiska Kurdistan. Jag kommer aldrig glömma Shomo, hans fru eller barnen. Kommer alltid komma ihåg hur han tittade in med sina mörka och slitna ögon, rätt in i mina, och sa ”Annica jag ber dig, berätta för världen vad som händer här, om inte för min skull så för mina barn”. Såhär från skrivbordet hemma i Sverige låter det bara som en klyscha. Och säkert något som många andra journalister också hört många gånger. Men för mig på plats var det ett oerhört starkt ögonblick. Mitt jobb som journalist kändes plötsligt mycket mer verkligt, och viktigare än någonsin tidigare. Trots att jag samma dag kom tillbaka från frontlinjen och en dryg kilometer ifrån IS.  Det blev mitt ansvar att se till att Shomo och familjen fick en röst. Ibland kanske det krävs att någon säger så, för att man ska förstå att det är på riktigt trots att man redan är på plats…

Därför är jag oerhört glad att reportaget äntligen är publicerat – även om jag hade kunnat skriva en hel bok där inifrån lägret…

Under sommaren kommer jag ut med fler reportage från resan i Irak. Så de till att ha mobilen, plattan och kiosken nära dig för att ta del av dem. Jag har jobbat mycket med dessa reportage, både med text och bild – jag hoppas att ni finner de intressanta. Det finns så oändligt många aspekter av detta fruktansvärda krig, men det finns också starka människor som jobbar för att motverka och förändra det till det bättre. Det är omöjligt att försöka ge sig på att förklara allt som händer i Irak och Syrien, det krävs ett antal forskningsuppsatser för att göra det på ett rättvist och gediget sätt. Men jag hoppas att jag, genom mina reportage, kan bidra till att i alla fall EN läsare får en ögonöppnare och förstår vad som faktiskt pågår. Lyckas jag med det, då kan vi uppnå något tillsammans och fortsätta jobba för att informera fler, öka förståelsen hos fler, och förändra.

Hoppas ni vill läsa.

/A