Fantisera. Lek med tanken.

Majoriteten av alla invånare i Skåne sympatiserar mer med Danmark än med Sverige. Trots att den geografiska ytan Skåne befinner sig på svensk mark. Men tänk att det bara var knappt 65 år sen som Sverige fick Skåne. Tänk att de flesta skåningar redan talar danska, det är deras modersmål. Att de flesta ser sig själv som danskar, och som en del av Danmark. I hjärtat och i själen. Att majoriteten av Skånes invånare inte velat något hellre sedan de blev separerade från Danmark.

Eller tänk samma sak med Åland.

Vart går gränsen? När får ett folk som egentligen vill tillhöra ett annat land, tillhöra det landet? Jag menar, tänk verkligen på det.

Självklart är ingenting svart eller vitt i denna värld. Men jag har tänkt mycket på detta sedan jag kom tillbaka från annekterade Krim. Nej, jag har fortfarande huvudet i behåll. Har inte fallit offer för propagandan, att Putin är kungen själv och att Ryssland är moderlandet. Eller, visserligen är ju Ryssland moderlandet för många ryssar såklart – men du fattar. Putin tog Krim på ett smart, om än helt oacceptabelt sätt. Ryssland bröt mot internationell lag, bröt mot folkrätten. Ändå gjorde han det. Utan att avfyra ett enda skott. Han tog Krim under loppet av en vecka typ, och ingen stoppade honom.

Jag har länge känt mig väldigt arg över att detta kunde ske. Ännu argare blev jag när konflikten i östra Ukraina urartade till ett krig. Och ännu lite argare blev jag när ALLT detta hamnade i skymundan i svenska medier. Jag tänkte att Rysslands flygattacker på Syrien var ett trick för dra nya vänskapsband med Europa, och att Europa i sin tur skulle ”glömma bort” kriget i Ukraina.

Vi i väst har byggt upp en bild av Putin som en ond, farlig människa med sinnessjuk blick. Och visst, endel karaktärsdrag kanske stämmer in. Och visst är folk som är emot annekteringen förtryckta på Krim. Ja, det är dem. De riskerar att bli sparkade från jobbet, gripna, misshandlade eller kidnappade om de talar dåligt om Ryssland. Jag hade förväntat mig att gatorna skulle ligga öde och tysta på Krim. Att militärer och polis skulle stå beväpnade i varenda gatuhörn. Men så var det inte. Livet och rörelsen i Krims huvudstad Simferopol var lika levande som i någon annan stad. Jag träffade både pro-ryssar och pro-ukrainare och upplevde deras vardag idag på Krim. Och livet fortsätter, hur hårt det än kan låta. Vad ska man göra, om man vill bo kvar på Krim men inte stödjer annekteringen? Alternativet är att lämna allt man har och bli ekonomisk flykting. Börja om på nytt i något annat land, från start. Gör man verkligen det, eller är det enklare att bara skita i politiken och leva vidare med vänner och familj?

Geopolitiken som hade sina guldår på kalla krigets 80-tal har återigen fått gnistor och Putin har visat att Ryssland återigen är en stormakt att beakta. ”Så länge du bor är Ryssland är du säker” ska han ha sagt. Och det stämmer. Putin låter inte något hända med civilbefolkningen på Krim (så länge du stödjer annekteringen dvs). Ingen minoritet av något slag behöver vara orolig. Putin skyddar. 

Över 20 000 personer lämnade Krim under den pågående ockupationen. De som är kvar kan inte bara lämna ön nu. Ryska passet och visumbestämmelser hindrar. I en värld a la 2015 kanske det fördelaktigt för folket på Krim att befinna sig innanför the circle of trust?

Ingen på Krim har glömt vad som hände. Europa har inte glömt vad som hände. EU fortsätter utföra nya sanktioner mot Ryssland kontinuerligt. Jag har inte glömt vad som hände på Krim – och jag tänker fortsätta jobba för att kriget i östra Ukraina inte heller glöms bort.

Hur livet för civilbefolkningen på Krim kommer bli i framtiden, återstår att se.

Reportageserien om Krim kommer i fyra delar med start imorgon. Du finner första delen i Dagens ETC. Införskaffa!

God Jul Gott Nytt År!