Idag går jag igenom allt material jag samlat ihop under resan. Har börjat transkribera alla intervjuer och när det är klart ska jag börja gå igenom alla bilder. När jag tänker efter tror jag faktiskt att intervjuerna jag gjorde under denna resa tar hem priset för de svåraste intervjuerna jag hittills behövt göra. De var inte svåra på ett sådant sätt att intervjupersonen inte ville svara/tog genvägar mot svaren. De var svåra på ett helt annat plan. Emotionellt svåra. Mitt krav – för att kunna genomföra intervjuerna med samvetet i behåll – var att mina intervjupersoner själva skulle ställa upp av egen vilja. Komma till mig och säga att de ville berätta sin historia. Jag spenderade många dagar med dessa tjejer innan jag gjorde intervjuerna. Vi bara hängde, liksom. Jag följde med på deras dagliga sysslor och vi pratade om allt man pratar om under en helt vanlig dag. De visade mig saker de var duktiga på, förklarade vardagliga sysslor i deras liv. Och jag förklarade vardagliga sysslor i mitt liv, och visade dem foton från mobilen. När de pratade med mig höll de mig i handen och klappade fint på den. Det är så man gör i Uganda när man är nära vänner. Man håller hand. Och banne mig, vad mycket noggrannare jag lyssnade bara därför. Att ha kroppslig kontakt med en person samtidigt som man pratar med varandra ger respekt och hängivenhet på ett otroligt stort plan. Det fick mig att känna mig som om vi varit vänner mycket längre än bara några få dagar. Att visa passion och kärlek är något ugandier är mycket bra på!

Att sedan behöva fråga om sexuella övergrepp och våld blev extremt känsligt. Och även om tjejerna själva ville berätta, utan att jag behövde fråga dem, så var det emotionellt svårt att medvetet behöva ta dem igenom dessa fruktansvärda händelser en gång till, när första gången är tillräckligt nog. Många tårar fälldes och kramar utbyttes. Men vilka starka tjejer detta är. Jag är mäkta imponerad av vilka resor de gjort med livet och livslusten i behåll! Jag ser verkligen fram emot att få dela detta i reportageform tillsammans med er, mina läsare!

Detta fick mig även att inse hur otroligt viktigt det är som journalist, att (1.) vara på plats! och (2.) att inte bara dimpa ner för att sedan försvinna lika fort som man kom. Det tar tid. Det ska ta tid. Dessa tjejer öppnade sig verkligen för mig. De hade de aldrig gjort om jag hade intervjuat dem första dagen jag kom, och sedan åkt.

/A