Kontoret, Stockholm. Luftkonditionering. Spotify spelar reagge på loungevänlig nivå. Kaffemaskinen puttrar från köket. Håret luktar schampoo istället för avgaser. Kläderna är rena och mjuka istället för sträva och röda av sanden.

Mina upplevelser från Nakivale – flyktinglägret jag besökte i sydvästra Uganda – blev ett reportage i måndagens Expressen. Jag hoppas att så många som möjligt av er läste det. För mig är det viktig läsning. Om inte – gå in på Expressens ”Geo” och läs (http://www.expressen.se/geo/). Att 13 000 människor från Burundi flytt pga att rebeller plundrat deras hem, dödat och kidnappat allt i sin väg, är bara helt fruktansvärt och vedervärdigt! Jag trodde världen tagit lärdom efter händelser som folkmordet i Rwanda 1994. Trodde jag fel? Varför var jag den enda journalisten där? Varför gör ingen annan något? Jag önskar att jag hade kunnat stanna längre. Gjort fler intervjuer. Förstått mer. Kanske åker jag tillbaka?

Jag har tänkt så mycket på resan sedan jag kom hem i måndags kväll. Vi människor är så anpassningsbara. Man hoppar på ett flygplan och 20 timmar senare dimper man ner i helt ny miljö. Ett dygn senare har man acklimatiserat sig och landat mitt i allt myller. Man skiter nu i handspriten och käkar lokala maten från ståndet på gatan. Skiter i diarrén och knaprar imodium. Man finner sig själv dealandes om allt. Med fixaren, med chauffören, med bodabodan, på marknaden om frukt och grönsaker. Allt är alltid en affär, en uppgörelse. Man springer över gatan mitt bland alla bilar som tutar och trängs. Man pratar med varenda människa man står bredvid. Byter kontaktuppgifter. Plånboken fylls av visitkort. Skakar hand och skrattar. Skapar vänner och kontakter för allt. Man löser allt på ett eller annat sätt. Även om det inte blir som man tänkt sig, så löser man det. Man känner någon som känner någon, liksom. Man kommer folk så nära på ett sätt som man bara inte gör i Sverige. Eller är det jag som tillåter mig själv att göra det bara? Jag vet inte…

Två veckor senare hoppar man på planet igen och efter ett dygn är man hemma i Sverige igen. Finner mig själv ståendes i pendeln, i rusningen på väg till kontoret, och jag är tyst om en mus. Trycker snabbt bort ljudet på mobilen när sms efter sms droppar in. ”Välkommen hem”. Jag svarar, ler för mig själv. Tänker vilka fantastiska människor jag har runtikring mig som välkomnar mig hem igen. Tittar upp runt omkring mig. Söker ögonkontakt men får det inte av någon. Jag vill bara dela min glädje med någon, åtminstone med ett leende bara. Men alla är inne i sitt. I sina smartphones. Jag går tyst av pendeln, inte ens i rulltrappan börjar någon prata med mig. Och jag börjar heller inte prata med någon. Jag är tillbaka i Sverige. The land where nobody speaks. Men på något sätt är det samtidigt rätt skönt att få grotta ner sig i sin lilla bubbla också, och bara vara med sig själv. Trots allt, är jag väl ändå rätt svensk. Nu sitter jag här på kontoret. Allt är som vanligt och alla jobbar på precis som innan jag åkte. Ingenting har förändrats. Förutom jag. Två veckor och ett ton erfarenheter rikare. Jag vill åka tillbaka!

/A