I takt med den ryska säkerhetspolitiska utvecklingen och med läget vi ser i länder som Syrien ter det sig mycket märkligt att den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten inte fått större utrymme inför riksdagsvalet på söndag. Den rödgröna politiken för ett militärt alliansfritt Sverige betyder endast ett svagare svenskt försvar.

Det är en mycket oroande utveckling. I öst bedriver Putin militär upprustning och kränker Ukrainas suveränitet. I mellanöstern begår religiösa extremister fruktansvärda övergrepp på civila grundat på etnisk tillhörighet och religiöst oliktänkande. Miljontals människor är på flykt. Det är den allvarligaste situationen sedan kalla kriget.

Hur avspeglar sig detta i svensk försvars- och säkerhetspolitik? Jo, debatten är i det närmsta obefintlig. Detta medför att allt för få väljare verkar vara insatta nog för att faktiskt förstå vad de väljer för framtid för det svenska försvaret. Allt för få är insatta nog att ens bry sig. Samtidigt pågår ett krig i Europa som geografiskt sett ligger på samma avstånd från vår huvudstad som Kiruna. När ska Sverige vakna och se världen som den är?

Här är det nödvändigt att sticka hål på den bubbla som de rödgröna ofta visualiserar. Världen befinner sig inte i en utopi där harmoni och världsfred florerar som blommor och bin på en solig äng. Att ingå i en allians betyder inte att vara för krig som mer vänsterorienterad politik tenderar att framställa det som. Det betyder enbart att se världen som den är och anpassa behov därefter.

Politik som enbart satsar på konflikt-förebyggande med icke-militära medel är ett önsketänkande i ett allt osäkrare internationellt klimat. Flertalet partier, framförallt sådana orienterande åt vänster i svensk politik, talar ofta väldigt varmt om rättvisa, jämlikhet och om att hjälpa människor som lever i utsatta situationer. I all ära, men det är mycket märkligt hur dessa partier kan förespråka en politik som förhindrar Sverige från att bidra till återupprättande av säkerhet i länder där civilbefolkningen utsätts för vidriga brott och övergrepp. Bistånd till områden utan etablerad säkerhet är detsamma som att ge pengarna rakt i handen de som bedriver övergreppen.

Förslaget om att återinföra allmän värnplikt är bra, dock en åtgärd vilken främst ger resultat på längre sikt och är därför inte tillräcklig för att bemöta de problem vi står inför idag. Visst behövs långsiktighet, men just är en omedelbar konkret åtgärd viktigare. I ett militärt alliansfritt Sverige kommer försvaret endast att förbli svagt, vilket också innebär att Sverige skulle bli än mer beroende av hjälp vid ett eventuellt angrepp. Ett alliansfritt Sverige är därför inget annat än ett hjälplöst Sverige. Vi har försatt oss själva i en mycket sårbar position. Även om vi höjer försvarsanslagen och tillsätter ett JAS-plan eller två, räcker det inte. Vi måste fatta större beslut, våga börja samarbeta. Är Sverige inte värt att försvara?

I en globaliserad värld är gränsöverskridande samarbete grundläggande. Här har Sverige anpassat sig väl. Ända sedan 70-talet har vi haft försvars- och underrättelsesamarbete med såväl USA som med andra västmakter. Vi har väl inte glömt paraply-modellen Marshallhjälpen, vilken gjorde det möjligt att återuppbygga ett helt krigssargat Europa efter andra världskriget? Samarbete är grundläggande.

Få har nog dessutom undgått Överbefälhavare Sverker Göranssons uttalande förra året om enveckas-försvaret. Med detta i bakhuvudet kan man nu gott fråga sig: Vart ska hjälpen komma från om vi är militärt alliansfria, när hela Sveriges försvar bygger på hjälp inom en vecka? Förr eller senare kommer dessutom Nato tröttna på vår paralyserade beslutsförmåga angående ett medlemskap. Hur länge kan Sverige äta av Nato-kakan och ändå ha den kvar?

Vi måste inse att vi inte kan hjälpa oss själva eller någon annan med ett svagare försvar. Ett svagare försvar gynnar ingen. Vem kommer hjälpa Sverige militärt, när Sverige slutat hjälpa alla andra?